Varför är vi inte argare när det finns så mycket att vara arg över?

Och frågan återkommer igen och igen: varför är vi inte argare? Varför är vi till exempel inte argare över att Sverige har en av Europas mest restriktiva flyktingpolitik, samtidigt som landet tjänar pengar på försäljning av vapen? Varför är vi inte argare över att rasistiska strukturer finns som skapar ett samhälle präglat av förtryck, ojämlikhet och utsatthet.

Många kämpar, många är arga, men för många påverkas inte livet av allt detta. Så ilskan försvinner, rinner ut ur kroppen när man inte längre påminns eller väljer att inte veta om.

Varför letar vi oss inte tillbaka till ilskan och använder den som en drivkraft, en drivkraft som skapar positiva förändringar.

Så nu undrar jag: vad gör dig arg?