På väg till jobbet idag passade jag på att sätta upp lite garngraffiti. Några virkade ögon fick sin plats på gallret nere på Skarpnäcks tunnelbanestation. Har så många gånger tänkt att mönstret av gallret ser ut som ett hav av ögon som ser ut över alla som passerar här varje dag.
Dessutom känner jag att att vi behöver påminnas om att våga se oss omkring för att se vad som händer med medmänniskor runtomkring. Vi måste våga se hur orättvisor mellan människor ökar, och att vi behandlas olika och har olika förutsättningar att påverka våra liv. Orättvisorna växer, och det är aldrig okej!
Dags att börja pryda gallret, varje gång det är dags att sätta upp garngraffiti sprider sig en förväntansfull nervositet.
Skitigt galler, blir skitiga händer.
Dags att dra vidare. Det känns alltid lite motigt att lämna garngraffitin när en väl satt upp det. Lite som en blandning av seprataionsångest från arbetet jag jobbat med ett tag och tomhet över att det som planerats är genomfört. Tur då att nya idéer väntar på sin tur :)
Nu är det bara att vänta och se hur länga de virkade ögonen får sitta kvar. Kanske städas de bort redan under dagen, eller så plockar någon med sig något öga. Det vet en aldrig…
