Idag har jag spenderat hela dagen tillsammans med mormor som har börjat lära mig hur man gör iordning vävstolen för vävning. Det har varit fantastiskt att få ta del av mormors värld och hennes kunskaper. Som alltid när en börjar att lära sig något nytt så inser en hur ofantligt mycket det egentligen finns att lära sig. Men idag var definitivt en början som gett mig en del kunskap och förståelse för hantverket. Vi hann inte göra klart hela vävstolen, så än så länge vet jag inte hur man fäster mattvarpen innan det är dags att börja väva. Men jag har varit med och sett mormor skeda och sedan fick jag solva det hela. Jag är mer än nöjd med det. Framförallt är det imponerande att se hur mormor med sin försämrade syn ändå har sådan koll på sin vävstol, den känner hon ut i fingerspetsarna och in i själen. Mormor <3 Både mormors och mitt namn (men mest hennes). Att solva var verkligen inte helt lätt, men efter ett tag fick en kläm på det och då kändes det nästan avkopplande.
I väntan på att knytas fast och börja vävas med. Mattmönster och nyckeln in till mormors vävstuga.
Mormors vävstuga
väva
Hemtrevligt bland handarbetstraditionen
Jag kände igen det jag såg när jag vandrade runt på Handarbetes vänner och på Thielska galleriet. Det kändes hemtrevligt och tryggt, men också väldigt långt ifrån mig. Uppvuxen mitt i en handarbetstradition har det bara funnits där, utan att jag har förstått det.
Hemmagjord sylt med bär plockade från skogen, mormors handvävda mattor på golven, ständigt nystickade tröjor från farmor, och sockor, och grytlappar. En ny bildväv på väggen. Nytt pyssel att pyssla (som en dold kunskapsöverföring). På det sättet är jag bortskämd.
Men det har skett utan samtalet om vad det är en faktiskt gör. Utan ett samtal om varför vi skapar, handarbetar. Utan att prata om varför det är så viktigt för oss. Utan att sätta det i en historisk kontext. Utan att prata om det som binder oss samman. Jag vet att min farmors mamma var en fantastisk sömmerska, som sydde de mest fantastiska kläder. Mycket mer än så vet jag inte. Hemma i ett skåp har jag dukar, kuddfodral och handdukar som min farfars mamma har broderat, men jag vet inte mycket mer än så. Jag förstår att både farmor och mormor stickar, syr och väver för att de måste. Och jag vet att det är viktigt. Livsviktigt, för farmor och för mormor, numera också för mig.