Att virka på tunnelbanan är ett perfekt sätt att använda den stunden på. Det är avkopplande och får en att skärma av allt som händer runtomkring och det som skulle kunna kännas som en obekväm och lite hetsig resa, känns genast behaglig och mysig.
För det mesta är det ingen som verkar bry sig nämnvärt om att det sitter någon där på sätet bredvid med garn och virknål. Men då och då händer det att en nyfiken röst undrar vad det är jag gör.
Precis det hände igår på vägen hem från jobbet. Jag anade i ögonvrån hur personen bredvid mig sneglade lite mot mitt håll innan hon nyfiket frågade vad det var jag virkade. Det öppnade upp för ett samtal mellan oss två och en tredje person som satt framför mig som också hoppade in i samtalet.
Det blev en fin liten stund som vi delade tillsammans där vi pratade om handarbete, hur kul det är, att en kanske skulle vilja hinna med mer, kunna mer, eller ha mindre ont i händer och handleder. Allt som tunnelbanan åkte vidare gick en efter en av och den sista lilla biten satt jag åter där själv med virkning och kände mig ovanligt nöjd över resan hem.
