Yay! Något liknande skulle jag vilja göra, men tillsammans med andra. Tänk att åka tunnelbanan fram och tillbaka genom Stockholm och klä en hel tunnelbanevagn i garn. Fatta vilken annorlunda och förhoppningsvis positiv känsla den resan skulle ge till dem som dag efter dag åker tunnelbanan fram och tillbaka, fram och tillbaka… Vilka är med?!
Vill du se mer av vad London Kaye gör kan du följa instagramkontot @madebylondon
Nu har det snart gått ett år sedan jag satte upp min allra första garngraffiti på centralstationen i Göteborg. Tanken på att ta med mig garnet ut i det offentliga hade vuxit fram i samma takt som jag börjat fundera över vad jag ville med mitt virkande. Fram till dess hade virkningen mest fungerat som en form av rehabilitering för mig. Men i samma takt som jag började må lite bättre växte också lusten av att ”göra något mer”.Garngraffiti blev det verktyg som lockade mig, dels för att det är vackert men också för att det är ett sätt att kommunicera på som väcker uppmärksamhet. För en del kanske också blandade känslor eftersom vissa kan provoceras och uppleva att man förstör det offentliga rummet, men samtidigt lockar garn också fram positiva känslor och igenkänning.
Till en början har det handlat mycket om att våga. Att våga sätta upp någonting i det offentliga rummet., våga ta plats. Känslan av att bli ertappad eller ifrågasatt finns alltid där. Vissa saker går fort att sätta upp, andra kräver lite längre tid. Allteftersom har jag funderat på varför jag sätter upp garngraffitin. Det handlar fortfarande om att våga, men sen började det också att handla om att ge en upplevelse till de som skulle se garngraffitin, men nu känner jag ett allt större behov av att formulera mig och forma garngraffiti till en större aktivistisk handling.
Garngraffiti i sig tycker jag är en form av aktivistisk handling, men nu behöver jag forma min röst mer och fundera på vad jag vill säga. Kanske bottnar det också i hur världen ser ut idag när rasismen ökar och allt fler gränser stängs runt om i världen, när medmänsklighet försvinner och allt fler vakar över det som anses vara ”mitt”… 
I torsdags var jag på ett samtal om craftivism mellan Sarah Corbett som driver Crafitivist Collective och Frida Arnqvist Engström som bland annat skrivit boken Gerillaslöjd. Samtalet handlade bland annat om craftivismens styrka och möjlighet till positiv påverkan och att om man samlar det man vill säga och formar det till en konkret aktion eller handling kan det verkligen leda någonstans. För mig blev den kvällen till en kickstart för vad jag vill göra och påbörja forma. 
TIPS: Passa på att se Sarah Corbetts utsällning Gentle Protest på Handarbetes vänner, den pågår till den 19 september.
Kontakt: virka@virkadygnetrunt.se
Copyright Maria Yvell/Virka dygnet runt
