Hösten är här och jag funderar en del på hur en ska göra för att kunna leva på sitt kreativa uttryck, att kunna leva på sin dröm om virkning. Virkning är inte särskilt ”hett” och ”trendigt”och även om det finns en uppsjö av garn- och virkentusiaster så stannar virkningen till stor del där. Virkningen får inte den uppskattning den förtjänar, och upplevs nog som rätt mossigt och trist för de som aldrig provat. Så, en utmaning i det hela är att skapa ett intresse runt virkning, och för min egen del, runt min virkning.
Att försörja sig genom att sälja sådant en virkat känns uteslutet. Priset en kan ta, går aldrig att jämföra med det faktiska priset för material och arbetstid. Så att ge sig in på det skulle innebära både inkomstförslut och utslitning…
Det behövs alltså något mer… en plan, ett koncept, tid, idéer och ork, och det är inte helt lätt att få allt det att smälta samman. Men framförallt, det som behövs mest av allt är kanske mod, att våga tro på och testa sina idéer, att omsätta en dröm, till en plan, till en verklighet.
Egentligen är det ingen panik, jag har ett jobb, med fina kollegor och en bra arbetsplats. Men sedan jag börjat med virkningen inser jag mer och mer att jag snarare är en praktiker än en teoretiker. Att jag mår bättre av en kreativ, färgrik miljö där händerna får jobba och skapa, snarare än att sitta vid ett skrivbord framför en dator. Längtan till garnet pockar hela tiden på min uppmärksamhet.
Sakta har tanken vuxit om att det kanske går att utveckla min hobby och passion till något större. Än vet jag inte hur, eller om jag vågar. Men att jag skriver det här inlägget känns ändå som ett steg i rätt riktning. Som att jag än mer erkänner för mig själv att det vore spännande och utmanande att utveckla något eget och det kittlar lockande i magen när jag tänker på det. Samtidigt behöver jag tillåta mig själv att inte rusa in i det.
För att vara lite realistisk också. Just nu jobbar jag heltid, och när jag kommer hem från jobbet vill jag spendera tid med min familj. Det ger mig ungefär 2-3 timmar per kväll, efter att Eli somnat, att ägna mig åt mitt virkande. Om jag orkar vill säga, ibland är en ju bara trött och vill ligga i soffan och göra ingenting, ibland behöver mat inhandlas, tvätt tvättas och… ja, ni fattar grejen. Vissa saker är svåra att smita undan ifrån (även om jag tycker att vi ofta prioriterar bort till exempel städning framför sådant vi tycker om att göra här hemma.)
Men, jag tänker ändå att små, korta och långsamma steg är bättre än inga steg alls. Kanske är det också bra att få låta en process ta sin tid, att utveckla och utforma sina drömmar i en takt som är genomförbara, annars blir det kanske ändå ingenting av det.
Och det finns ju de som lyckas. Bland annat känner jag inspiration och pepp av Kreativa Karin och Bautawitch, som jag upplever har lyckats utveckla inspirerande företag.
Så… det är verkligen inte omöjligt, det kan gå!
