Mormor och jag har gjort en väska tillsammans.

Mormor älskade att väva, och vävde bland annat fantastiska trasmattor När vi rensade ur hennes hus efter att hon gick bort för snart två år sedan hittade jag rester av påbörjade vävexperiment. Bland annat påbörjade väskor. De var vävda och i stort sett klara, förutom att de inte var ihopsydda i sidorna. Jag tog med dem med tanken att slutföra väskorna genom att använda mig av mitt hantverk, virkningen.

Som så mycket annat blev det liggandes ett tag. Men idén släppte jag inte och nu under hösten tog jag fram en av väskorna för att slutföra den. Den största utmaningen för mig var själva färgen på väskan som var brun. En färg jag sällan jobbar med. Samtidigt var det också kul att utmanas i mitt vanliga färgtänk för att hitta en kombination som kändes bra.

Ganska tidigt hade jag en idé om att jag ville skriva en text på väskan. När textraden ”Mormor och jag” dök upp i mina tankar, kändes det både fint och självklart eftersom väskan är mormor och jag.

Nu är väskan klar och jag är väldigt glad för den. Den är dessutom grymt bra att bära saker i, både stadig och kan fyllas med en hel del. Det är också fint att kunna vara ute och promenera med mormor.

Jag tror inte mormor visste hur mycket hon faktiskt inspirerat mig. Inte heller jag insåg det förens för några år sedan. Det blev också än mer tydligt när vi tömde hennes hus att hon hade en stor nyfikenhet på det kreativa och provade på olika kreativa uttryck. Av det fanns det små gömda rester och påbörjade projekt lite här och var. Hon kunde nog inte låta bli, precis som jag idag känner ett sådant enormt behov och ett ständigt sug av att få skapa och vara i det kreativa.