Jag kände igen det jag såg när jag vandrade runt på Handarbetes vänner och på Thielska galleriet. Det kändes hemtrevligt och tryggt, men också väldigt långt ifrån mig. Uppvuxen mitt i en handarbetstradition har det bara funnits där, utan att jag har förstått det.

Hemmagjord sylt med bär plockade från skogen, mormors handvävda mattor på golven, ständigt nystickade tröjor från farmor, och sockor, och grytlappar. En ny bildväv på väggen. Nytt pyssel att pyssla (som en dold kunskapsöverföring). På det sättet är jag bortskämd.

Men det har skett utan samtalet om vad det är en faktiskt gör. Utan ett samtal om varför vi skapar, handarbetar. Utan att prata om varför det är så viktigt för oss. Utan att sätta det i en historisk kontext. Utan att prata om det som binder oss samman. Jag vet att min farmors mamma var en fantastisk sömmerska, som sydde de mest fantastiska kläder. Mycket mer än så vet jag inte. Hemma i ett skåp har jag dukar, kuddfodral och handdukar som min farfars mamma har broderat, men jag vet inte mycket mer än så. Jag förstår att både farmor och mormor stickar, syr och väver för att de måste. Och jag vet att det är viktigt. Livsviktigt, för farmor och för mormor, numera också för mig.