Det är märkligt ändå hur saker som händer i ens liv inte bara kan ses som en slump. Ibland kan det inte vara annat än meningen att en ska springa på en person precis just när det händer… Som till exempel det här med att jag har träffat Garntanten. I våras när jag vara med och arrangerade Kreativ Marknad, kom hon fram till mig, och visade sig vara en person som är väldigt generös med sin tid, kunskap och sitt garn.
I många, många år har hon bland annat jobbat med att ta fram och sälja stick- och virkmönster. Hon kom fram till mig på marknaden och började prata om mitt virkande och vad hon själv gjort och fortfarande gör. Det slutade med att jag några veckor senare fick komma hem till henne och efter en fin stund där med uppmuntrande ord kring det jag virkar och möjligheterna som faktiskt kommer med det, gick jag hem med en spirande tanke om att ”kanske ändå…” och en gigantisk kartong med garn (jag som trodde jag skulle få med mig några nystan som skulle rymmas i min tygkasse).
Innan jag träffade Garntanten hade jag inte skrivit ner några mönster, utan mest funderat på att jag kanske borde börja försöka. Efter att vi setts var jag besluten om att börja lära mig. Fast det var och är inte helt enkelt. Visst, jag kan titta på andras mönster för att se hur de har skrivit, men ibland känner jag att det inte är tillräckligt. Det finns alltid något en missar på det viset. Tips, tankar och erfarenhet kring hur en ska tänka syns inte alltid på det nedskrivna mönstret, utan det finns bara hos den med kunskapen, och det är också det jag vill åt för att lära mig. När jag frågat runt på olika forum är det ingen som hört talas om att det skulle finnas någon skriva-mönster-kurs, eller ens en tips-sida…
I takt med att jag börjat funderat på att utveckla Virka dygnet runt har jag också funderat på om virkbeskrivningar kan bli en del av det och då också tänkt att jag borde höra av mig till Garntanten med alla mina frågor. Men det så lätt att skylla på tidsbristen, att en jobbar heltid, att barnet ska hämtas på förskolan att vardagen pockar på sin uppmärksamhet och allt som följer med den. Men jag vet inte om det alltid är rätt att skylla på det, jag tror snarare att det är rädslan för det ovissa som använder vardagen som strategi för att slippa våga. Och jag har ju en partner som stöttar och som delar föräldraskapet med mig, så jag behöver inte vara hemma varje kväll… Utrymmet för möjligheter finns.
Efter att ha tänkt några varv på att jag borde, har jag de senaste dagarna kommit fram till att: det är ju bara att ringa, höra av mig och fråga om jag får komma tillbaka på besök, särskilt som att Garntanten själv påtalade flera gånger att jag var varmt välkommen tillbaka när jag än ville.
Så, de senaste två, tre dagarna har jag alltså gått och tänkt att det bara är att ringa, och just då springer vi på varandra! Jag kan inte annat än se det som ett tecken på att det är en av de vägar jag har framför mig att gå. Ett tecken på att jag ska lära mig skriva mönster, ordentligt, och också som ett tecken på att det jag nu går och drömmer om kan bli verklighet. Och i detta finns Garntanten som är villig att lära mig, som blev glad över att vi sprang på varandra och som säger att hon tänkt mycket på mig och undrar om jag haft användning för garnerna jag fick, samtidigt som hon beundrade mina virkade vantar.
Slump eller förutbestämt, inte vet jag… men i alldeles rätt tid. Tänk ändå, så himla fantastiskt och vilken möjlighet som bara har dykt upp. Nu gäller det att hålla fast i den.
